Vi är i släkthuset utanför Jönköping. Katterna är med oss. De första dagarna delade vi med andra släktingar och annan katt. Tack och lov så kan vi dela av huset så att alla är nöjda.
När släktingarna åkte så öppnades också hela huset för Messi, Tilla och Chai. De var lika glada som vi.
Vi åkte och handlade.
När vi kom hem räknade vi in kattslingarna. En … två … Vänta nu? En … två. What? Var är Messi. Efter en stund hörs Dante yla ftån övervåningen – ”Nejnejnej. Nåt hemskt har hänt.” Fantasin skenar. Vad har hänt?
Det visar sig att badrumsfönstret är öppet. På övervåningen. Oh no. Hon har säkert gått ut. Men sen då? Per och jag går ut. Ropar. Letar. Plötsligt står hon där. I buskaget under fönstret. Långt under fönstret. Är hon skadad? Mår hon bra? Inga men. Men hon har skräp i pälsen. Plösligt ropar Per ”Nej. Chai har gått ut och står på fönsterblecket” Jag rusar upp. Öppnar fönstret (hur kom hon ut???), hon rusar mot säkerheten. Halkar på det sluttande fönsterblecket och jag förstår att ”lite större” Messi inte har lyckats ta sig tillbaka utan förmodligen halkat ner i buskaget nedanför.
Vi har henne under uppsikt. Hon verkar må bra! Men oj, vad vi har varit oroliga.
Det är alltså den här mormorskatten vi talar om. Tro’t eller ej. Suck.
