Åh, vad skönt att komma hem till alla ungar – de mänskliga och de med kattmamma!
Vi har varit i Gävle på årsmötet för Sällskapet Sibirisk Katt, SäSK. Mötet var i lördags och idag har det varit två seminarier – Anja Kanold höll i ett om PK-brist som är en ärftlig blodbristsjukdom hos katter, och Ulrika Olsson hade ett om att bli och vara uppfödare. Det var bra arrangerat, trevligt och lärorikt!
Det absolut bästa med den här typen av träffar är att vi träffar varandra och pratar katt hela dagarna. Per och jag lär oss enormt mycket av alla dem som varit med längre än vi i den sibiriska kattvärlden. Det finns så enormt mycket kunskap och erfarenhet och vi känner oss oerhört tacksamma för att få ta del av den kattskatten!
Så kom vi hem till alla våra katter. De mötte oss på olika sätt. Messi lite avvaktande, men ändå välkomnande. Tilla tultade trött omkring och såg nästan sur ut för att vi störde henne i hennes Törnrosasömn när vi dundrade in i lägenheten, sekunden efter låg hon i min famn och spann det högsta hon kunde (eller så). Och de allra minsta missarna låg i en hög och sov gott. De växer så fort. Att vara borta en dag så här, är som att ha missat flera centimeter av deras utveckling. På alla sätt …
Imorgon åker jag och Fred, mellansonen som är 21, till London. Därifrån åker vi sen till Paris på onsdag. Det ska bli jättekul! Det enda mörka molnet är frågan om hur mycket småkatterna hinner växa. Och kommer Tilla glömma oss? De kommer kanske promenera omkring när vi kommer hem? De är 17 dagar på fredag när vi är tillbaka.
Det ska bli väldigt, väldigt kul att åka iväg! Men jag vet ju också att det är skönt att komma hem!
Men nu ska jag packa det sista och sen måste jag nog gå och lägga mig! Det blev sent i går i Gävle, tidigt i morse och ändå tidigare i morgon.
Godnatt!